När vi lämnade det festande Bremerhaven bakom oss var jag fullt inställd på att vi skulle tillbringa de kommande dagarna i den stormande Nordsjön. Sedan jag mönstrade på dagen innan avfärd hade jag hört så många skräckhistorier om överfarten från Amsterdam att jag beredde mig på något som skulle kunna bli det tuffaste jag varit med om hittills i mitt liv..
Det var därför med en blandning av besvikelse och lättnad som jag mottog beskedet att vi istället skulle gå genom Kielkanalen. Det var ungefär som att åka höskrinda genom den tyska landsbygden.
Några som däremot enbart var lättade var kockarna. Den som försökt steka ägg i ett kök som skakas av fyra meter höga vågor förstår varför. -Det är väldigt skönt att kunna laga maten istället för att jaga den, Anförtrodde mig mässman Eva där vi stod framme i fören och beskådade fälten som makligt gled förbi.
I den vackra solnedgången på däck satt både vakten och frivakten och njöt av lugnet. Klockan ett på natten, efter nio timmar, lämnade vi kanalen bakom oss och gav oss ut i Stora Bält. Midskeppsvakten, som jag tillhör, gick på sin nattvakt tre timmar senare. Det var stjärnklart och god vind.
Medan de andra satte segel ägnade jag mig åt att försöka erinra mig hur kompassen fungerade borta vid rodret. Ibland kan jag svära på att skeppet har eget liv och gör allt för att reta mig. Styrbord! sa jag åt roder tvåan. Skeppet drog åt babord.…Nähe, en halv pinne mer åt styrbord då. Hon drog åt babord. Då väntar vi väl lite så kanske hon planar ut av sig själv? Hon fortsatte att dra åt babord. -Men för hel##te Styrbord! väste jag i ren frustration, utan att röra vid ratten. Woooom! Kompassen drog plötsligt långt förbi kursen åt styrbord. Nej! babord igen! Tjöt jag. Tur att det var mörkt. Efter en kvart fick jag slutligen kläm på det och höll henne stadigt tills avlösningen.
Jag fick bli frälsis istället. Man står på Soldäck och håller uppsikt så att ingen faller överbord, om någon nu mot all förmodan gör det så ska man bröla ”Man över bord!” allt man har, och slänga i en livboj och en självuppblåsande gummiflotte efter personen.
Men detta är alltså ytterst ovanligt. Väl på plats fick jag beskåda en av de vackraste soluppgångar jag sett. En gyllene himmel över ett glittrande morgonpiggt hav.
Vaktkamraterna Bell och Trix stod vid relingen och beskådade det hela när jag kom ner.
-Är vi lyckliga eller är vi lyckliga? undrade en vindrufsig Bell.
Det kändes som att hela skeppet flög. Undrar just om Kapten Peter Kaaling råkar heta Peter Pan i hemlighet?
Elin Sandberg
