(Nu ska ni föreställa er ett gäng som hänger dubbelvikta över en pinne med gumpen upp i vädret till allmän beskådan för resten av skeppet)

Efter vakten var det dags för etappens obligatoriska visning av filmen ”till Kina och hem igen” Ett måste för alla nya, och ett tillfälle för dem som var med att pösa över ordentligt.
Midskepps gick under däck tidigt och somnade sött i sina kojer.
Lagom till fyra gick en trött styrbordsvakt och lade sig och en nästan lika trött midskeppsvakt gick på.

Ljumna vindar och en stor stjärnklar himmel fick liv i oss. Längre fram på vakten, ungefär vid sextiden, exploderade horisonten i ett gyllene fyrverkeri och lilarosa molntussar. Vi höll på att spola och skrubba däck och tog en paus framme i fören för att vänta in solens första strålar.

Under skrivandet har vi fått sällskap av några vaktkamrater med tekoppar. Mastskepparassistenten Andy kom ner hit nu och frågade: Hur många tjejer behövs det för att blogga? (Vi sitter 4 st här). Tystnaden bredde ut sig i några sekunder. Svaret blev: Hur många mastskepparassistenter krävs det för att döda en stämning? Vi skrattade och sen slog han sig ner och var allmänt dryg, fick massage och tackade.

Det är snart trefika och Vågis har lovat ett dundrande trefika (stora bullar med chokladprickar i) och sen börjar vår nästa vakt, fortfarande strålande solsken och alla segel vi kan ha uppe sitter uppe, storbramen är nere för tillfället men blindorna, stagseglen och de andra råseglen är uppe, vi gör tre knop och befinner oss tre nautiska mil öster om Anholt.

Det var allt vi hade att berätta för den här gången.
Skepp O’hoj från Elin och Bell (Trix och Victoria som moraliskt stöd)

Det var därför med en blandning av besvikelse och lättnad som jag mottog beskedet att vi istället skulle gå genom Kielkanalen. Det var ungefär som att åka höskrinda genom den tyska landsbygden.

Några som däremot enbart var lättade var kockarna. Den som försökt steka ägg i ett kök som skakas av fyra meter höga vågor förstår varför. -Det är väldigt skönt att kunna laga maten istället för att jaga den, Anförtrodde mig mässman Eva där vi stod framme i fören och beskådade fälten som makligt gled förbi.

I den vackra solnedgången på däck satt både vakten och frivakten och njöt av lugnet. Klockan ett på natten, efter nio timmar, lämnade vi kanalen bakom oss och gav oss ut i Stora Bält. Midskeppsvakten, som jag tillhör, gick på sin nattvakt tre timmar senare. Det var stjärnklart och god vind.

Medan de andra satte segel ägnade jag mig åt att försöka erinra mig hur kompassen fungerade borta vid rodret. Ibland kan jag svära på att skeppet har eget liv och gör allt för att reta mig. Styrbord! sa jag åt roder tvåan. Skeppet drog åt babord.…Nähe, en halv pinne mer åt styrbord då. Hon drog åt babord. Då väntar vi väl lite så kanske hon planar ut av sig själv? Hon fortsatte att dra åt babord. -Men för hel##te Styrbord! väste jag i ren frustration, utan att röra vid ratten. Woooom! Kompassen drog plötsligt långt förbi kursen åt styrbord. Nej! babord igen!  Tjöt jag. Tur att det var mörkt. Efter en kvart fick jag slutligen kläm på det och höll henne stadigt tills avlösningen.

Jag fick bli frälsis istället. Man står på Soldäck och håller uppsikt så att ingen faller överbord, om någon nu mot all förmodan gör det så ska man bröla ”Man över bord!” allt man har, och slänga i en livboj och en självuppblåsande gummiflotte efter personen.

Men detta är alltså ytterst ovanligt. Väl på plats fick jag beskåda en av de vackraste soluppgångar jag sett. En gyllene himmel över ett glittrande morgonpiggt hav.

Vaktkamraterna Bell och Trix stod vid relingen och beskådade det hela när jag kom ner.
-Är vi lyckliga eller är vi lyckliga? undrade en vindrufsig Bell.

Det kändes som att hela skeppet flög. Undrar just om Kapten Peter Kaaling råkar heta Peter Pan i hemlighet?

Elin Sandberg

Under dagarna sjöngs det massa shantys på de olika scenerna och på kvällstid var det olika band som spelade. Man förtärde olika typer av drycker och dansade hela kvällarna, sen kom man hem och med smått fumliga fingrar satte man upp hängkojen och sov för att vara på uppställning klockan 8 dagen efter.

Under de två sista kvällarna ombord bjöd vi in lite olika människor, först besättningarna från det ryska skeppet Standart och ett franskt skepp vars namn jag inte mins för att mingla lite. Den andra kvällen bjöd vi in kaptener från olika skepp och minglade runt, på kvällen gick vi upp på däck för att titta på avslutningsfyrverkerierna.

På söndagskvällen gick vi från kaj efter någon timma kom vi till slussen som skiljde oss från det stora vida havet.

Kram från Bell

Under de två dygnen mellan Amsterdam och Bremerhaven spenderade många tiden med att mata fiskarna, sjösjukan flödade. Eftersom det var en så kort etapp så blev det inte så mycket utbildning för de oerfarna, mest stå på post och dra där det behövdes.

Det blåste och rullade så mycket att man fick vara fyra personer på rodret, dessutom så var stormasten inte tillräckligt sträckt och bidrog till rullningen ännu mer när den stod och svajade så mycket att man nästan var rädd att den skulle gå av. Vi gjorde en nödsträckning genom att svikta storvanten med bommar på utsidorna som vi surrade ihop med varandra och sträckte ihop med taljor och kapstan. Det fungerade riktigt bra och stormasten svajade bara ut ungefär två meter för mycket åt varje håll nu istället, det såg dessutom väldigt intressant ut och gjorde möjligheten att ta sig runt på däck utan att snubbla över tampar till en lite större utmaning. Kanske ska lägga till att vi hade ungefär 18 m/s och upp till 24 m/s i vindbyarna.

Då jag var styrbordare (12-4) så somnade jag i stormen och vaknade lugnt förtöjd vid kaj i Bremerhaven runt lunch. Vi hade en sista uppställning innan de nya skulle åka hem, det var första gången vi hade en fulltalig uppställning på hela resan. De som legat under filtar i två dygn reste sig upp, tackade för en fin resa och ranglade iväg med sin packning längs kajen.

Skepp O’hoj!
Trix

The shifts worked out fine. And the loss of any notion of time, seems to be drifted away. Or maybe I think it is and is it just the next stage of becoming completely insane. But hey,…I’m feeling great at the moment. I’m not that exhausted anymore and I feel like a million bucks. Pure freedom I guess…. The atmosphere on board is really extatic, everyone is dying to get a beer at SAIL.

We are in the port of IJmuiden as we speak and tallships are beyond, in front and in the port with just a nice view on the dutch inheritage Hoogovens. Always a nice sight…. The Captain told me that we are becoming famous, being on the frontpage of Dutch newspapers and special appearances in Dutch televisionprogramms. Also some magic words that will keep us going until the fat lady sings the blues in some pub in the red light district with a thousand beer just in reach of a few inches! I’m even beginning to like the looks of my beard….

However, the hard work, the lack of sleep and the watermass is taking its toll. I float around in some mystic twilight zone all day. A place where you get a little cranky. Let’s say CRANKY! A state of mind where people really don’t have to start moaning about the tiny issues in life. Especially not at 05.00 in the morning, when it is raining cats & dogs and I’m trying (but don’t succeed) to unknot a line…. A sweet blond swedish girl now also knows…..

The day after the sun is shining. Also shining in my head. A good night sleep creates miracles! A huge sailor pulls out an accordeon and where all singing some inspiring seachanti’s. The swedish girl accepted my excuses. And I definitly accepted her smile. The ultimate Kodak-moment…. Almost time for my next shift. And I have to be in time. Coming late is not an option here, every second counts….

We met our first Italian Tallship that also is heding for SAIL. I suggested to the captain to attack them and steal all their espresso. But the captain shook his head and answered he had other plans. End of story what good coffee concerns…. I’ll have to say, I’ll get more used to the schedule and the hard working. My knowledge about sailing is general is about to result in an official diploma ‘Sailing for dummy’s…’

In one hour my 2nd shift begins. Sun is shining, 2000 m2 of sail is blinking in the wind. And were doing allright! SAIL Amsterdam, here we come!

My name is Marvin and I am from Amsterdam, lucky enough to get a chance to set sail to Amsterdam on the Göthenborg where it will be docked during SAIL Amsterdam 2010. A big nautical event that takes place every 5 years. On board of the Göthenborg we will be performing a musical for kids. The actors of the musical joined me for the trip. For two weeks I have been anxious as a little boy to finally board the ship. I am not a sailor at all, but a chance to be like Jack Sparrow is one that should be taken.

After meeting the captain, who has a wicked sense off humor, we get introduced to Carolina who tells us that she is our shipmate. She will be taking care off us as if she is our mother. She’s very straight forward about it all. I like her style. ”You will be on the mid-deck watch, on the shift from 1600 – 2000… ”. That’ s not to bad I thought,  ”…and from 0400 – 0800 ”. Whoops! After giving me some time to get over the ”dog shift” , she tells me I am number 41. ”Number 41?” I asked.

She explains to me that the Göthenborg works with a system with numbers, that’s really easy, because everything responds to this number. The box were you can stoll your bag, it indicates were you can hang your hammock, and in case of fire you can easily recognize if a ”number” is missing by standing in line. Even your climbing harness. Yes M’am we are going up the mast!

It is quit clear that I have stept into a completely different world. With its own rules, names and total lack of privacy. I was expecting this to happen, but I think this trip is going to go overboard on the cool factor. Can’t wait till tomorrow so I’m off to my hammock now, to get a little bit of sleep. Tonight we will have the safety briefing at eighteenhundred….

Förutom att skeppet kommer att vara öppet för allmänheten varje dag från klockan 11.00 så finns där även ett restaurangtält som kommer ha öppet sent om kvällarna. Idag tänkte jag gå dit och se om man kan äta lunch.

Nu är Ostindiefararen på plats i Göteborg